En kärleksförklaring till de döda

Hans blanka ögon tittade mot Bea. Ändå tycktes han inte se henne. Vad som dolde sig i hans ögon kunde hon endast gissa sig till. Kanske kunde han se livets stora gåta framför sig. Eller så var allting svart.

En kylig vind slog upp fönstret och drog igenom sovrummet. Bea drog täcket över sin kropp och slingrade sina ben mellan hans. Hans kalla fötter fick henne att huttra men hon kunde ändå inte hjälpa att sluta le.

“Jag älskar dig”, viskade hon i hans öra.

Bea torkade av hans ansikte med lakanet. Den bleka huden sken som en sol bakom smutsen. Hon kysste hans torra fnasiga läppar. De smakade av jord och salt. Bea lätt sitt huvud sjunka tätt intill hans kropp. Hans lukt fick det att sticka i näsan så hon försökte att andas med munnen.

Känslorna hon hyste för honom var riktiga. Något hon aldrig känt förut. Ändå var de så långt ifrån varandra. Bea slöts sina ögon och kunde höra hur han viskade längtande efter henne. Hans namn som stått inristat i sten var nu karvat in i hennes hjärta.

När de rullade ut hans kropp från lägenheten vaknade hennes längtan och lust tillbaks från de döda. Han blåa läppar ropade efter henne. Hon visste då att hennes dåd inte varit förgäves. Hans död var inte en förslust, det var en återfödelse. Varje gång han höjt sin hand mot henne var nu bortspolad i glömska. Han kunde inte längre göra henne illa, enbart älska henne.

Hon avundades honom. Även hon ville kunna se vad som sträckte sig bortom livet. Bea tog hans hand och drog den längs sin mage. Hennes hud knottrade sig och Bea njöt. Hon kunde känna hur vällusten inom henne vakna till liv som aldrig förr.

Ingen människa skulle någonsin förstå hennes kärlek till honom. Eller varför hon grävt upp hans kropp ur den kalla jorden. De skulle säga att kärlek inte kunde sträcka sig efter döden. Att det hon kände var en perversion. Men ingen av dem hade upplevt de känslor som hon gjort och skulle alltid vandra i ovisshet av vad riktig kärlek var.

Bea drog sin hand genom hans sträva hår. Stråna kittlade skönt mellan hennes fingrar.

“Väntar du på mig på andra sidan?”

Hon lade sig tillrätta bredvid honom och såg in i hans frånvarande ögon och väntade. Snart skulle mörkret falla över henne.

 

© Tobias Myrbakk

Månadens prosatext juni 2013 på Skrivarsidan

Motivering: ”En omskakande berättelse om en kärlek som sträcker sig bortom döden.”

Share This